Han har onekligen haft sin andel av listettor, radioplågor och platinaskivor (tjugotre stycken, närmare bestämt), men vi ska också komma ihåg att det var med Magnus Uggla i mitten av 70-talet vi fick in ett inte så litet mått av drama och flärd i svensk rock. Han var irriterande och oemotståndlig på en och samma gång, och något säger oss att det är exakt så han alltid har velat ha det. Beroende på din ålder har du lärt känna honom som glamrockare, symfonirockare, protopunkare, satirisk retsticka och något av det svenska musiklivets egen hovnarr, smakfull Karl Gerhard-tolkare eller Så mycket bättre-folkkär mysfarbror vars version av Olle Ljungströms Jag och min far tämligen omedelbart kom att framstå som en smärre nationalklenod.