Att vi intresserar oss för kognition hos djur handlar om evolution. Vi vill helt enkelt ta reda på om människoapor kan planera för framtiden eftersom det kan ge oss svar på hur tänkandet har utvecklats hos oss själva genom evolutionen.

Våra schimpanser och orangutanger förknippar forskningen med någonting positivt och samarbetar gärna med Lunds universitets forskare för att försöka lösa de uppgifter de ger våra djur. Forskningen blir på så vis också en del av den dagliga miljöberikning vi ger våra djur för att efterlikna naturliga problem de skulle stöta på i det vilda.

Läs mer om primatforskningsstationen här.

Dessa fynd har skapat stor uppståndelse både inom fältet för studier av djurs kognition och utanför. Debatten kring vilka kognitiva mekanismer som ligger bakom deras förmågor har varit hård.

Frågan som man tvistat om är huruvida dessa imponerande beteende kan förklaras med associativ inlärning och medföddhet, eller om de lättast förklaras med ett system som liknar det människor använder: perceptuella simuleringar av potentiella situationer. Särskilt känsligt är det eftersom hos människor så är denna simulering åtföljd av en subjektiv medvetandeupplevelse. Trots det stora inflytande som dessa studier fått på den moderna debatten om djurs tänkande är det ytterst få studier som genomförts.

Framförallt kråkfåglar, papegojor och delfiner liknar människoapor, inklusive människor, i sitt avancerade tänkande. Föga förvånande tillhör dessa djurgrupper också de mest socialt utvecklade bland alla djur. Alltså har man också nyligen börjat undersöka hypotesen om den komplexa sociala miljön som drivkraft bakom intelligens också hos dessa djur.

I detta projekt avser vi studera vilken roll episodisk minnessystem spelar i olika former av sociala interaktioner och situationer. Mer specifikt kommer vi undersöka hur korpar, men också människoapor, använder detta system när det förhåller sig till andra. Kommer de ihåg vem man kan lita på utifrån bara ett enda tillfälle? Kan de minnas vem man kan lita på genom att bara observera hur andra interagerar? Minns de vilka preferenser specifika individer har?

Även om många forskare har hävdat att djur också kan ha komplex kausalitetskognition, eller omvänt, att de omöjligt kan ha det, så har bevisen varit mycket tvetydiga. Syftet med detta projekt är att undersöka i vilken utsträckning djur kan använda sig av kausal information i sitt val av handlingar som antingen leder till en belöning, eller som inte gör det.

Vi genomför flera tester på korpar och människoapor, t ex på vilket sätt de tar i beaktande huruvida snören är intakta eller avklippta när man skall hala in något. Dessa avlägset besläktade arter valdes eftersom de har liknande komplexa kognitiva färdigheter, och att undersöka deras oberoende utveckling är en annan del av detta projekt.

Men framför allt gäller det hur dessa scenarion skulle kännas. Sådana känslor, utlösta av vår fantasi, styr våra beslut. Andra arter än människan anses inte ha en frikopplad fantasi eller förmågan att kunna manipulera sina inre världar på detta vis. Därför finns hypotesen att affektiva prognoser är en unikt mänskliga förmåga.

Vi har tagit fram ett test som kan ges utan språkliga instruktioner som vi kan ge till apor. Det går ut på att förusäga huruvida en blandning av vätskor förväntas smaka bättre eller sämre än andra vätskor i ett val mellan dessa.

Man får dock bara tillgång till kunskap om ingredienserna i blandningen, inte själva blandningen. Man måste således skapa sig en upplevelse av hur något kommer att te sig innan man fått smaka på resultatet.

Genom att vi kan se i djurets val om ingredienserna förväntas upp- eller nergraderas beroende på vad de blandas med och vad de ställs emot, kan vi sluta oss till huruvida affektiva prognoser varit inblandade.

Men imitation är också ett sätt att lära känna andra människor. Genom imitation tar vi del av andras kroppsliga handlingar, känslor och tankeliv, och gör dem till våra egna. Det är delvis genom imitation barnet upptäcker att andra är som det själv.

Empatiska förmågor och imitation är därför nära förbundet. På grund av dess roll vad gäller att definiera mänsklig kultur och utvecklingen av mänsklig kognition har imitation varit ett centralt fält att studera även hos djur, speciellt hos våra genetiskt närmsta släktingar, de stora aporna.

Men resultaten har varit varierade och teorierna om apornas imitationsförmågor har gått från apor som de naturliga imitatörerna till apor som oförmögna att imitera. I studier av djurs imitationsförmågor har man ofta förbisett en central aspekt hos mänsklig imitation, speciellt för våra barn: integrationen av handlingarna i en social och affektiv kontext. Detta är speciellt tydligt när det gäller studier som inneburit imitation över artgränserna. Projektet studerar ”kameleonteffekten” och dess eventuellt underlättande funktion vid imitation.